Min åsikt är att sanning måste vara det elementära i genren ” New Journalism”. Självklart finns det flera ”sanningar” till mycket som handlar om samhället och politik. Eller rättare sagt, det finns alltid flera sätt att se och tolka verkligheten. Jag tycker generellt att ”New Journalism” är genial. Att läsa en bok som underhåller samtidigt som man som läsare lär sig och får ett nytt perspektiv om tillexempel ett samhällsproblem är fantastiskt. Men, allt går förlorat om läsaren inte vet att uppgifterna i texten är sanning.
El Choco Svensken i Bolivias mest ökända fängelse, är ett exempel på ”New Journalism”. I boken får läsaren följa Jonas Anderssons öde. Jonas är en svensk kille som hamnar på fängelset San Pedro i Bolivia efter att ha försökt smuggla kokain till Sverige. Kapitlen växlar mellan att beskriva Jonas liv i fängelset och olika händelser i Jonas liv innan han hamnade i Bolivia. Det gör att man som läsare får en bild av varför han gjorde som han gjorde och man förstår varför vissa händelser ledde till ett antal mindre genomtänkta initiativ. Läsaren får också följa andra personers liv tillexempel hans familj hemma i Sverige och enskilda politiker och fångar i Bolivia.
Det som jag tycker gör boken så bra är det faktum att författaren/journalisten, Markus Lutteman, även skildrar samhället i stort, utanför Jonas cell. Lutteman beskriver ett korrumperat Bolivia, där pengar är det som skiljer mellan liv och död. Det finns mycket fakta om hur samhället fungerar i Bolivia. Det gör att den här boken kan beskrivas som en blandning mellan en skönlitterär och dokumentär text. Texten känns delvis dokumentär eftersom Lutteman använder sig av mycket fakta. Det är en otroligt genomarbetad bok, och det ligger säkert flera års research bakom. Samtidigt ger boken även en skönlitterär känsla. Författaren lägger inte bara fram all fakta som i en dokumentär text, utan fakta vävs ihop med människors liv och tankar. Blandningen mellan en dokumentär och skönlitterär text gör att det blir både lättare och intressantare att ta till sig information om ett ämne. Jag tror att den viktigaste fördelen med ”New Journalism” är att människor som annars inte skulle ha satt sig in och läst om ett samhällsproblem, kan genom dessa böcker lära sig mycket som de annars inte skulle ha vetat om.
Jag har lärt mig mycket av att läsa den här boken. Dels den intressanta beskrivningen av Jonas liv, som har gett mig en annan och mer verklig bild av smugglare. Stundtals känns det faktiskt som om det är Jonas egen dagbok som jag läser. Det som känns som ännu viktigare kunskap är den samhällsbeskrivning som Lutteman ger. Därför tycker jag att man ska ställa minst lika höga krav på sanning och källkritik som man gör med andra journalistiska texter. Som läsare tar jag för givet att de fakta som Lutteman har beskrivit är sanna. Självklart vet jag att detaljer såsom klockslag och vissa konversationer inte kan vara exakta, men det är ju inte relevant information. Eftersom boken är skriven som en skönlitterär text, så måste ju karaktärernas konversationer och tankar finnas med och det är nästintill omöjligt att få tankar helt exakta. Samhällsbeskrivningarna och informationen om politikerna i Bolivia samt hur UD behandlade hans situation måste däremot vara sanningsenliga.
Bra skrivet! Jag håller med dig. Speciellt om vad som måste vara sant. Små detaljer är mindre viktigt medan det är av stor vikt att samhällsbeskrivningar och fakta stämmer. Precis som du skriver i början går meningen med "new journalism" förlorad om man som läsare blir vilseledd om vad som är sant och inte. För hur fint är det inte att kunna plocka upp en bok som påminner som skönlitteratur men beskriver verkligheten. Att läsa för nöjes skull men samtidigt lära sig något nytt.
SvaraRadera"Att läsa en bok som underhåller samtidigt som man som läsare lär sig och får ett nytt perspektiv om tillexempel ett samhällsproblem är fantastiskt. Men, allt går förlorat om läsaren inte vet att uppgifterna i texten är sanning."
SvaraRaderaJag håller helt med dig! Jag läser gärna den här typen av böcker, författarna - med sin journalistiska bakgrund - är ofta väldigt duktiga på att skriva medryckande och på att väva in intressanta detaljer.
Men ju mer jag läst om det här med journalistisk fiktion, desto mer förbyllad blir jag till uttrycket. Journalistiken har i sin natur att vara så sann, trovärdig, källkritisk och objektiv som det bara går. Fiktion, ja, den genren har inga sådana krav på sig.
Ett sätt man uppfyller de journalistiska kraven är ju att i sin text redovisa var uppgifterna kommer ifrån - man leder vidare och påstår inte bara själv. Lasermannen av Gellert Tamas, som jag läste, innehåller en lång lista med referenser över det material han tagit del av.
Själv skulle jag inte ha något emot fotnötter i texten. Om jag inte själv var författare och skulle tvingas peta in dem, vill säga... =)
Tove Smeds
www.observerat.com